akvarellen 4-2020

Styrelsens Hörna
av Ida Rödén

I tider då allt ställs på ända blir en tidning som akvarellen extra viktig. Även i ensamhet känner vi samhörighet och inspiration. I de två senaste numren har jag fått komma med egna textbidrag, vilket jag värdesätter högt. Att skriva om konst handlar för mig sällan om att lyfta någon annans konst, det är inte det som är drivkraften. Jag skriver enbart vid tillfällen då jag misstänker att konsten döljer något jag står nära, men som jag inte fullt kan se … om jag inte får skriva om det. På så vis blir skrivandet en konstform i sin egen rätt:

“Att skriva är att försöka få reda på vad man skulle skriva om man skrev – och det vet man bara efteråt – innan är det den farligaste fråga man kan ställa sig. Men det är också den vanligaste.”
Marguerite Duras

Ett konstverk är inte fixerat och texten får därför inte begränsa dess betydelse. Istället görs tillägg, samtalet expanderar, möjligheterna blir fler. Det är dock viktigt att markera att konsten alltid är utgångspunkten. Utan den hade texten aldrig uppstått. Men ingen ska få sista ordet. På så vis påbörjas ett samtal som aldrig behöver ta slut. Två konstformer går sida vid sida, talar sina egna språk och mellan dem sker ett intensivt utbyte.