akvarellen 2-2021

Styrelsens Hörna
av Malin Redvall

Ljuset är tillbaka.

I över ett år har vi levt i mörker. Avstånd och ensamhet har varit vår mörkläggningsgardin. Snart kan vi montera ner den dumma gardinen och låta våra sinnen fyllas av ljus, värme och närhet. Redan för flera veckor sedan beställde jag biljetter till ECWS i Ulm, Tyskland den 15–19 september. Där har jag tänkt att trängas med andra akvarellister. Sitta många runt samma bord och babbla och skratta tillsamman. Prata om måleri, papper och färg, motivval, penslar och pigment.

Jag har tänkt att gå på workshops med riktiga människor där jag kan se handledarens akvarell växa fram utan att
den förvrängs av digital interferens. Kanske man till och med kan testa varandras penslar utan att ta fram den irriterande handspriten som lägger sig som en kall hinna över allt som är fint. På utställningen ska jag gå så nära akvarellerna att jag känner doften av bomull och gummi arabicum. Och så ska jag ta några steg tillbaka och se hela bilden. Kanske jag krockar med någon som också är där för att ta in allt det vackra. Det gör inget att vi krockar. Vi säger ett lättsamt ”ursäkta!” och vi ler mot varandra. Ingen blir rädd. Jag frågar de som ställer ut: Hur gjorde du detta? Hur fick du till allt detta vackra trots att det varit så mörkt? Var fann du ditt ljus? Hur gjorde du för att inte tappa bort det? Vi står nära varandra och pratar i ett rum fullt av människor som allihop, på ett eller annat sätt, är experter på ljus.

Är jag lite väl optimistisk? Jag tar chansen. Hellre det än att hämta tejpen och klistra igen den lilla springan av nyvaccinerat ljus som tränger sig in igenom vår dumma mörkläggningsgardin av distans och ensamhet. Nu är det dags att mötas. Och om jag har tur kan jag resa och möta folk redan i juni. I så fall går turen till årsmötet i Danmark. Människor, liksom akvareller, gör sig bäst analogt.

En sista digitaldistanserad hälsning från
Malin Redvall